NÄRMRE ALLAH

I antropologiska studier av islamisk bön har den vädjande, åkallande och relativt informella duʿa-bönen ägnats markant mindre uppmärksamhet än salat och dhikr. Denna artikel bidrar till studiet av muslimsk fromhet genom en analys av hur ideal och praktik rörande privat duʿa kan konstituera ett annorlunda bedjande subjekt jämfört med de ideal och praktiker som kopplas till salat. Artikeln analyserar två föreläsningar av danska muslimska predikanter som bägge fokuserar på att instruera sina lyssnare i att utföra duʿa. Dessa predikanter strävar efter att artikulera islam i överensstämmelse med deras – ofta unga – danska muslimska publiks behov, uppfattningar och kunskapsnivåer. Föreläsningarna framfördes ursprungligen i en sunnitisk respektive en shiʿitisk moské och har därefter distribuerats online. Samtidigt som de två föreläsningarna skiljer sig åt beträffande deras referenser till traditionella auktoritativa källor uppvisar de också likheter. Båda framhäver den processuella effekten av duʿa på den bedjande snarare än dess potentiella materiella resultat, uppmanar sin publik att utföra duʿa i avskildhet för att utveckla en uppriktig intimitet med Gud, och uppmuntrar till att integrera duʿa i vardagslivet för att öka ens tillit till och närhet till Gud. Artikeln visar att danska muslimer instrueras i duʿa-praktiker som passar väl in i en religiös kultur präglad av protestantism. Därutöver indikerar artikeln möjliga frågeställningar för framtida forskning om muslimsk fromhet med fokus på faktiskt utförande av duʿa samt de betydelser som bönen tillskrivs av muslimer i både Danmark och andra jämförbara kontexter. Søgeord: islam, Danmark, predikan, bön, duʿa, innerlighet