Julian Spalding: The Poetic Museum. Reviving Historic Collections

Varför skrivs det så lite om sakutställningens teori och praktik ur ett gestaltningsperspektiv? De historiska och kulturhistoriska museerna får aldrig den slags utställningskritik som varje konstmuseum tar för självklar, en kritik där form och innehåll ses som en helhet och där utställningens framträdande i rummet och objektens fysiska påverkan på besökaren är utgångspunkt för resonemang och reflektion. Jag är sannerligen inte den första att ställa denna fråga, allra minst i Nordisk museologi som uppmärksammat bristen på estetiskt orienterad kritik av sakmuseernas utställningar men som också försökt avhjälpa den med artiklar om forskare och arkitekter som – från olika utgångspunkter givetvis – balanserat föremålets yta mot deras innehåll så att det sinnliga inte skymmer berättandet och tvärtom. Snarare förutsätter de varann – det omedelbart sinnliga och det narrativa.