När föräldrarna inte räcker till – anlitade och lämpliga fosterhem under 1900-talet

I alla tider och i alla samhällen har det funnits barn som av olika skäl inte har kunnat växa upp hos sina biologiska föräldrar. Lösningarna på problemen har varierat, i Sverige har det vanligaste varit att dessa barn placerats i fosterhem. När lagen om samhällets barnavård trädde i kraft år 1926 blev det obligatoriskt för alla kommuner att inrätta en barnavårdsnämnd. Dessa nämnder ansvarade för placeringar av barn och för kontroll av fosterhem. Fosterföräldrarna skulle vara lämpliga. Denna artikelhandlar om vilka som anlitades som fosterföräldrar under 1900-talet. Studien bygger på textanalyser av fosterbarnsvårdens praktik. Studien visar att barnavårdsnämnden hade ambitionen att placera barn i familjekonstellationer som bedömdes vara ”normala” och ”naturliga”, för att bidra till normalisering. Fosterföräldrarna skulle helst vara gifta par. De skulle varken vara för gamla eller för unga. I mitten av seklet var fosterföräldrar ur mellanskiktet överrepresenterade. Under 1970-talet var det ett skifte i vilka som anlitades. Det blev exempelvis mindre vanligt med placering hos släktingar. Det ställdes nya krav på fosterföräldrarnas lämplighet. Tidigare erfarenhet av barn ansågs nu önskvärt. Vissa fosterföräldrar kunde benämnas som en typ av experter, deras hem kunde beskrivas i termer av behandlingshem.