Konsumerad och älskad till döds. Vilda och tama papegojor i den tidigmoderna Atlantiska världen

Artikeln studerar europeiska, i huvudsak franska, beskrivningar av karibiska papegojorpå 1600- och 1700-talen ur ett miljöhistoriskt perspektiv. Genom att studera papegojansnatural- och kulturhistoria under tidigmodern tid argumenterar artikeln för att skillnadenmellan kategorierna vild och tam var en viktig distinktion i relation till papegojornas värdeoch användningssätt som konsumtionsobjekt. Studien erbjuder dessutom möjligheten attutreda om papegojans röst kan höras i de undersökta skildringarna. Papegojans positioni gränslandet mellan natur och kultur leder till att en uppdelning i dessa kategorier ärkomplicerad. Dels skulle papegojan representera den vilda tropiska naturen i kolonierna,dels skulle den vara ett roande sällskapsdjur som anpassade sig efter människans önskemåloch krav genom att härma hennes språk. Papegojornas ”naturliga vildhet” omnämnsvid flera tillfällen som en oönskad egenskap. Då man tämjde papegojor försökte manfå dem att glömma sin vildhet genom att föra bort dem från sina habitat och från sinaartfränder, både geografiskt och symboliskt, för att ”socialiseras” in i människornassfär. Klyftan mellan människor och djur är betydligt smalare i skildringar av papegojorsom sällskapsdjur än i framställningar av papegojor i det vilda. Papegojans egenskapersom gjorde den begärlig för människan, dess välsmakande kött, dess iögonenfallandeskönhet och dess förmåga att tala människornas språk var en vinnande kombination påkonsumtionsmarknaden. Papegojorna själva framstår däremot som förlorare i händelsernakring den europeiska koloniseringen av Karibien och det därpå följande utbytet av arterkontinenterna emellan och den ekologiska imperialismen.