English (United Kingdom)

https://curated-unify.zendy.io/wp-json/zendy-region/v1/featured_content/oa?rat=en

https://curated-unify.zendy.io/wp-json/zendy-region/v1/highlighted_journal/

Global: Zendy Plus annual

Presents the access of premium content as premium feature

Premium Content

Presents the keyphrase highlighting as premium feature

Keyphrase Highlighting

Presents the summarisation as premium feature

Summarisation

Insights

Presents the pdf analysis as premium feature

PDF Analysis

Presents the zaia usage as premium feature

ZAIA

Global: Zendy Plus monthly

Global: Zendy Tools annual

Global: Zendy Tools monthly

Global: Zendy Free Plan

Grief following a parent’s suicide has been called ‘the silent grief’: due to a prevailing stigma connected to suicide as a mode of death, the parent cannot be talked about. This silenced or distorted communication complicates grieving youths’ meaning reconstruction centred on the question of why the parent committed suicide – a question inevitably linked to queries of who the deceased parent was, and that ultimately triggers thoughts about who oneself has become in the light of this experience. Previous research has emphasized how vulnerable parentally suicidebereaved youths are by categorizing them as ‘at risk group’ of social and psychological problems and even suicide. However, there is scant knowledge about how these young mourners perceive and manage their own grief and need for social support – knowledge that is essential from a professional perspective. The aim of this thesis is to use a narrative research approach to investigate what and how young mourners tell of their experiences in a variety of social contexts: research interviews, a theatre play and two chat contexts on the Internet. Since they actively seek to achieve something through their communication with others, mourning youths are seen as storytellers and social actors, rather than passive victims of circumstance. This thesis shows how these young mourners search for a context outside of their immediate daily networks where they can normalize and liberate themselves and their deceased parent from stigmatizing discourses. The possibility of narrating experiences in a destigmatizing context supports a renegotiation of how to make sense of the suicide – from a voluntary and selfish act, to an involuntary and desperate act caused by adverse life situations or ‘unbearable pain’ and depression. This knowledge is applicable to encounters with parentally suicide-bereaved youths in a professional context, such as social work practice.Sorgen efter en förälders självmord har kallats ”den tysta sorgen”: eftersom självmord alltjämt är en stigmatiserande dödsorsak är det svårt att prata om den döde föräldern. Sådan tystad eller förvrängd kommunikation försvårar unga sörjandes meningsskapande utifrån frågan varför föräldern tog sitt liv – en fråga ofrånkomligen sammankopplad med funderingar om vem den döde föräldern var, vilket ytterst också väcker tankar om vem man själv har blivit i ljuset av denna erfarenhet. Tidigare forskning har betonat självmordsdrabbade barns sårbarhet genom att kategorisera dem som en ”riskgrupp” för sociala och psykologiska problem och till och med självmord. Emellertid är kunskapen knapp om hur dessa sörjande unga själva uppfattar och hanterar sin sorg och sina stödbehov – en angelägen kunskap ur ett professionellt perspektiv. Syftet med denna avhandling är att genom en narrativ forskningsansats undersöka vad och hur unga sörjande berättar om sina erfarenheter i några olika sociala kontexter: i forskningsintervjuer, en teaterföreställning och två olika chattsammanhang på Internet. Eftersom dessa sörjande unga aktivt försöker åstadkomma något genom sin kommunikation med andra förstås de som berättare och sociala aktörer, snarare än passiva offer för omständigheter. Avhandlingen visar hur unga självmordssörjande söker en plats utanför sina vardagliga relationer, där de kan normalisera och frigöra sig själva och den döde föräldern i relation till stigmatiserande diskurser. Möjligheten att berätta om sina erfarenheter i en icke stigmatiserande kontext kan stödja en omförhandling av självmordet – från en frivillig och självisk handling till en ofrivillig och desperat handling orsakad av en svår livssituation och ”outhärdlig smärta” eller depression. Denna kunskap är tillämpbar i mötet med unga självmordssörjande i en professionell kontext, så som det sociala arbetets praktik.<p>In the printed version note 1 on page 15 was incomplete with most of the text missing. In the electronic version note 1 is complete.</p

To mourn and resist stigma: Narration, meaning-making and self-formation after a parent’s suicide