English (United Kingdom)

https://curated-unify.zendy.io/wp-json/zendy-region/v1/featured_content/oa?rat=en

https://curated-unify.zendy.io/wp-json/zendy-region/v1/highlighted_journal/

Global: Zendy Plus annual

Presents the access of premium content as premium feature

Premium Content

Presents the keyphrase highlighting as premium feature

Keyphrase Highlighting

Presents the summarisation as premium feature

Summarisation

Insights

Presents the pdf analysis as premium feature

PDF Analysis

Presents the zaia usage as premium feature

ZAIA

Global: Zendy Plus monthly

Global: Zendy Tools annual

Global: Zendy Tools monthly

Global: Zendy Free Plan

Vad hände någonstans långt bort i Asien den 7 maj år 1668? Det var en tid då det asiatiska fastlandet fortfarande dominerades av några stora så kallade krutimperier. I Kina hade den manchuiska Qingdynastin etablerat sig och befann sig i en dynamisk fas. I Indien stod Stormogulernas rike fortfarande rycken, och samma sak gällde Safavidernas dynasti i Iran. Men längs Asiens kuster hade europeiska sjöfarare börjat nagga de gamla handelsnätverken i kanterna och levde bokstavligen rövare. På några ställen i Indien, Kina och Sydöstasien höll portugiserna sig fast och handlade med kläder, sandelträ och annat. På Filippinerna hade spanjorerna sedan länge upprättat en omfångsrik koloni som bland annat var mellanstation för det silver som exporterades från Amerika till Östasien. I Sydöstasiens havsländer hade holländarna stort inflytande och försökte skaffa monopol på att handla med kryddor och dominera Asiens sjörutter. Och runt de asiatiska kusterna svärmade engelska, franska och danska handelsskepp och försökte få sin del av den kommersiella kakan. Den här dagen, 7 maj 1668, rådde det officiellt fred mellan Nederländerna och Portugal, och det var överhuvudtaget relativt fredligt i Europa. Mindre så i Sydöstasien. I en sandig vik på västsidan av den lilla indonesiska ön Leti, mittemot Timor, låg en flotta som bestod av 1819 korakoras, en sorts indonesiska utriggare, uppdragen på stranden. Besättningen bestod av drygt 400 soldater och sjömän, såväl portugiser som folk från öarna runtomkring, och till och med några holländska desertörer. Mot dem rörde sig en annan flotta med knappt 100 holländska soldater, väl försedd med skeppsartilleri. När de bägge flottstyrkorna fick se varandra påbörjade genast en våldsam strid. Holländarna försökte flera gånger ta sig in mot stranden för att bränna portugisernas skepp men dessa hade förskansat sig på en skogbevuxen klippa ovanför strandlinjen och hälsade holländarna med sina musköter. Till sist måste holländarna se sig slagna. Två nätter senare, efter en del förhandlingar, försvann den portugisiska flottan under natten i skydd av det becksvarta mörkret, blåsten och regnet som hällde ner. Slaget vid Leti har aldrig funnit vägen till historieböckerna. Det holländska ostindiska kompaniet eller VOC, som har dokumenterat händelsen, höll inne med informationen och historien publicerades aldrig. Det var först nyligen som jag hittade den fullständiga storyn i en omfångsrik resedagbok i ett arkiv i Haag.

Kulturmöten i monsunen: Metodiska utmaningar i forskning om Sydöstasiens historia